Words of tess

Jag tycker inte att vi har särskilt stökiga barn, faktiskt, det vet jag nämligen andra som har. Visst, Theodor har sina sidor och kan DEFINITIVT spåra ur emellanåt men några allvarliga koncentrationssvårigheter eller bokstavskombinationer det har han då inte (idag var dock på gränsen att jag började tänka: KANSKE ÄNDÅ?!). Hur som helst, idag skulle vi ta våra två kära barn och åka till Barkarby för att inhandla skidkläder till hela familjen. Inte så svårt kan man tänka, jag visste dessutom exakt vad jag ville ha och Theodor är ju inte särskilt komplicerad att handla till (skidjacka i storlek 110, typ blå). Stora butiker, två föräldrar på två barn, som sagt hur svårt ska det vara.

Det börjar med att Theodor stensomnar i bilen (blir hus-i-helvete när man ska väcka honom... pust...). Jag får gå in själv och scouta läget medan Alex sitter med barnen i bilen. Stressigt värre men det var enda lösningen. Till slut behöver jag dock hjälp och vi får väcka Theodor som, precis som jag misstänkte, blev URSINNIG och bestämt skulle bli buren inne i affären (18 pannor, tur att jag börjat träna igen). Efter en stund kan jag inte hålla honom längre utan sätter honom på golvet, lutad mot en ställning med underställ. Här kan han sitta och sura tänker jag och börjar kolla skidbyxor. I två sekunder vänder jag bort blicken och på två sekunder är han tydligen uppe på benen och försvunnen på Stadium tusen kvadrat i Barkarby. Fasen! Alexander är ju i helt andra änden med Ludwig och dit kommer Theodor aldrig att hitta. Jag springer till vakten vid entrén och beordrar honom att INTE släppa ut en fyraårig kille (ingen tycker att han ser ut som tre) med grön jacka och nyvaket blondkalufs utan en mamma eller pappa, sen var det bara att börja leta. Och ropa. Jag avskyr att behöva ropa efter honom på offentlig platser, usch vad jag inte gillar det. Man känner sig helt värdelös som mamma... Springa runt som en galning och ropa och ropa, nej jag dömer alltid andra mammor som gör så, tänker att "har de INGEN koll på sina ungar?"

Till slut hittar jag honom bland alla klädställningar, sittandes på huk för att inte synas (j-la unge) och faran är över för en stund. Vi möter upp Alexander och då kommer nästa grej. ALEX säger (japp ni läste rätt; ALEX säger): "jag måste på toa" varpå jag svarar: "du SKÄMTAR. Inte nu. Har inte tid". Då tar Theodor vid och vrålar: "Jag måste OCKSÅ kissa! NU MAMMA! DET KOMMER NU!". Thanks Alex. Nu får du lösa det. Det får gå fort. Ludwig sover fortfarande i vagnen så jag passar på att smita in i provrummet för att testa lite kläder. Med första skidbrallorna på mig vaknar han såklart och börjar gråta. Ok. Jag tittar ut och kön till provrummen är superlång och flera höjer på ögonbrynen när jag försöker trösta Ludwig i vagnen. "Ska hon paxa en provhytt för att hålla på med ungen? Va? Ska hon det?" Jag är övertygad att det var vad tanterna som skulle prova neongröna träningstights tänkte i kön. Snäll som jag är tar jag mitt pick och pack och lämnar provrummet (notera att jag fortfarande har skidbyxor på mig), tar upp Ludwig och spanar mot entrén där jag förväntar mig att Alex och Theo ska komma när som helst. Efter femton minuter börjar jag undra (och bli irriterad). Var HÖLL DE HUS? Jag ringer och då har de tagit bilen till Ica Maxi för att besöka toaletten?! Jag tänkte väl att han skulle ta Theo lite snabbt och enkelt på en gräsplätt? Nej då var de på Ica och "PASSADE PÅ" att äta korv! Jag grinar. Har inte ätit på sju timmar. Ludwig blir allt mer otålig i min famn. Skidbyxorna är så varma att jag håller på att avlida (provade med skinntajts under som inte ens är i skinn utan plast. Help!).

Till slut kommer de tillbaka, springande hand i hand. Theodor verkar i och för sig nöjd som fått i sig mat så vi kanske kan hitta en jacka till honom ändå. Provar ett par varianter då han plötsligt utbrister: "MAMMA JAG MÅSTE BAJSA!" Nejmen nu skämtar han tänker jag. Svarar: "HÅLL DIG." Han kontrar: "KAN INTE." Jag suckar och viskar (lite hotfullt): "Det KAN DU VISST." Jag ålar mig ur de varma skidbyxorna och rycker åt mig en blå jacka till Theo. Går till kassan och betalar. Alex har inte ens hunnit snegla på herravdelningen. Någon jacka hinner jag inte kolla efter. Måste ut och hem innan Theodor...

När vi packat in barn och vagn i bilen och satt oss till rätta får vi syn på den. Gul och nästan självlysande sitter den på vindrutan. Boten. Parkeringsböter! Men vad f-n!! I all hast (Alex menar att jag lät hysterisk när de åt korv och att det därför är MITT fel. Såklart.) parkerade han på handikapplats utanför Stadium. De jäkla poliserna måste stått och spanat på honom eftersom han stod där i MAX 10 minuter. Vilket nedrans avslut! Svettigt, hungrigt, lite artg och riktigt dyra byxor. Så sammanfattar vi besöket på Barkarbys handelsplats. Hur var er dag?