Förra veckan bestämde sig Theodor för att sluta med nappen. På eget initiativ gick han en morgon och kastade den i soptunnan, vände sig och sa: "Mamma jag är stor kille nu. Jag slutar med nappen."
Bara sådär? På riktigt?! Från att den varit hans absolut käraste ägodel så gav han bara upp. Det är inte sant tänkte jag. Till kvällen kommer han spåra ur. Mycket riktigt, det gjorde han men nu smider jag medan järnet är varmt. Tröstade och tröstade, han sprang upp och ner ur sängen och likt en narkoman låg han bokstavligen och skakade i sängen. Men nu KÖR jag, tänkte jag. Jag hade längtat efter denna dagen! Efter många om och men så somnade han faktiskt och sen dess har han inte sagt ett pip om nappen. Jag ser på honom emellanåt att han skulle vilja fråga efter den men han gör det inte. Så himla nöjd! Men det är en sak. Han har blivit så himla svår att få i säng... Vi blir ovänner nästan varje dag, jag tjatar och han springer runt i lägenheten. Han vill reta upp mig och det fullkomligt brister för mig när han säger: "Mamma kan du bli arg nu?" Ungen VILL att jag ska bli sur! Gah! Jag tror helt ärligt att nappen sövde honom på sekunden, så fort han fick den i munnen så började han likt en zombie promenera mot sängen. Sen var det klart. Våra vänner som råkade vara hemma hos oss vid läggning var alltid så paffa! Va?! La han sig själv?! Ja... Det har fram tills nu varit superlätt. Håll tummarna för att detta är en fas.
Idag är Ludwig mycket bättre från sin förkylning, tack för det. Glad igen och min unge är tillbaka.
Kommentera